familjenjohansson

Jag tror inte att man kan sätta sig in i någon annans "elände" om man inte har varit där själv vill säga...

Man fösöker önska bort tiden så att man förhoppningsvis vaknar i morgon och har mindre ont än idag!!

Min värk syns inte, därför är det väl svårt att acceptera... Jag undviker folk som jag inte pratar med ofta, eftersom jag säger fel saker och verkar väldigt flummig och folk tycker väl att jag är väldigt konstig som drar mig ifrån... men jag orkar inte. Jag orkar inte vara "trevlig" och stå och le och gömma hur jag igentligen känner.

Jag vill bara skrika rätt ut tills lungorna inte orkar mer och gråta hysteriskt.... Inte för att tycka synd om mig själv. Utan för att få ur mig ilskan som gror i kroppen. Vad har jag gjort för att förtjäna detta??? tänker man :/ men till vilken nytta igentligen? Jag får ju inte precis mindre värk i nacken och jag kan inte vrida huvudet mer för det!

Jag vet inte hur man ska tänka eller göra för att må bättre, men efter 5,5 år är jag JÄV***T trött på detta.

F*n nu börjar det snöa ute också... ska aldrig eländet ta slut?

Jag vill ha VÅR och KNOPP i rabatten NU.

Nu ska jag snart gå och hämta min största skatt EMIL på mini =) Älskar dig hjärtat.